Jag saknar dig.
Kärlek kan vara så jävla hårt, men samtidigt så jävla underbart.
 Hatar saknaden, men älskar kärleken.
Varför? Varför funkar inte jag som en normal person? Varför måste jag vara så jävla avundsjuk?
Bara du nämner nån annan, pratar om nån annan tjej. Så fort du nämner nån. Eller nån tjej nämner dig. Så händer de nåt med mig, tårarna börjar rinna. Måste låtsas att allt är bra. Får inte visa min svaghet. Jag är ju den som ska vara stark. Jag får inte falla. Det ingår inte i mitt jobb i livet. Förbjudet.
Är rädd, för att du ska börja inse att dom faktisk är bättre än mig. Att jag faktiskt bara är skit.
Men jag väntar bara på de, vet att du kommer inse de snart. Vill inte att de ska hända, men jag har lovat mig själv att sluta ljuga för mig själv. Du är så smart, att du snart kommer inse de. Jag är inte bra.
Men, jag förstår dig. Dom är vackra. Dom är underbara. Dom är perfekta. Och de viktigaste, dom är nära dig. 
Men enligt dig är jag, vacker, underbar, perfekt. Men jag är 30 mil bort. Dom är bättre än mig. 
Men vågar inte säga de till dig, då tror du bara att jag inte vill prata nå mer med dig.
Men de är ju inte så jag menar. Och jag suger på att förklara, så vågar inte ta risken att berätta. 
  Men jag vill inte vara jobbig, skämma ut dig osv, så jag ska hålla käft, ska inte skriva nå mer till dig förens du skriver till mig, alla mina sms får hamna i utkast. Du är värd en vacker person. Inte nån som mig, bara dags för dig att inse de. Men bara för de vill jag inte att du ska sluta prata med mig, för dina ord betyder mer än du tror. 
 Fast de är ju ditt val.